Norra Biskopsgården

Norra Biskopsgården är ett av de områden med flest skottlossningar i landet. Polismyndigheten har i en färsk rapport definierat Norra Biskopsgården som ett särskilt utsatt område. Neutrala Ungdomsföreningen vill och kan bidra till en förändring.

Norra Biskopsgården – en diskriminerad stadsdel i siffror – september 2015

Ett primärområde inom stadsdelen Biskopsgården i Göteborg, uppfört 1955 – 1960.

1 695 lägenheter i flerbostadshus plus viss småhusbebyggelse.
Andel bostäder i allmännyttan 83,4% (hela Göteborg 26,9%).

Medelårsinkomst 143 500 kronor (hela Göteborg 269 400 kronor).
Arbetslöshet 18,2% (hela Göteborg 6,6%).

Andel med eftergymnasial utbildning 15,4% (hela Göteborg 33,9%).
Sjumilaskolan: andel gymnasiebehöriga efter årskurs 9: ca 50%. Göteborgssnitt: 86%.
Till Sjumilaskolan i området kom det förra året (2015), 105 nya flyktingbarn. Skolan omfattar totalt 522 elever, förskola-9:e klass, 516 har invandrarbakgrund.

Valdeltagande i kommunalvalet 2014 53.0% (hela Göteborg 79,2%).
40% av befolkningen är under 25 år, 18% under 10 år. Göteborgsnitt: 31,5% resp 12%.

Antal innevånare 5031, plus ett stort mörkertal, pga. anhöriginvandring, inneboende och asylsökande etc. 46% har arbete. Genomsnittet i Göteborg är 77%.
62,9% är utlandsfödda, 84,5% har utländsk bakgrund. Göteborgsnitt: 23,5% resp 33%.

De största och vanligaste grupperna som bor i Norra Biskopsgården jämför i Stor Göteborg 2014:
Somalier 632 personer, 12,6% (jämför hela Göteborg 1,3%).
Turkiet 492 personer, 9,8% (jämför hela Göteborg 0,8%).
Irak 282 personer, 5,6% (jämför hela Göteborg 2,2%).
Iran 147 personer, 2,9% (jämför hela Göteborg2,2%).
Bosnien-Hercegovina 103. 2,0% (jämför hela Göteborg 1,3%).
Jugoslavien 96 personer, 1,9% (jämför hela Göteborg 1,2%).

Källa: Göteborgs Stad, uppgifter från 2014

 

En berättelse om särbehandling och diskriminering i dagens Sverige

Detta är en invecklad berättelse om hur särbehandling och diskriminering kan se ut i dagens Sverige.

Bakgrunden är en konflikt mellan föreningen och tjänstemän i den lokala stadsdelsförvaltningen, samt en tilltagande känsla bland föreningen företrädare att de inte behandlas på ett moget och rättvist sätt av sin omgivning.

”Vi vill göra skillnad” är en rapport om särbehandling och diskriminering från Neutral ungdomsförening i Biskopsgården. Det är en personlig betraktelse skriven av journalisten Mattias Hagberg på uppdrag av Neutral ungdomsförening med stöd från Allmänna arvsfonden.

 

Så här skriver Mattias mot slutet av sin rapport:

”Vi vill göra skillnad” | Sammanfattning

Kanske går den här historien bara att förstå om man glömmer vem som har rätt och vem som har fel och istället ser den som en del av något större och mycket mer komplicerat. Jag tänker att ord som makt, diskriminering och desperation är viktiga.

Kanske finns det en fråga som är viktigare än alla andra, en fråga som man måste ställa om man ska förstå: Mot vilken bakgrund sker den här konflikten?
Jag tror att det finns ett ord som sammanfattar läget: desperation. Jag hittar det i ett samtal med Abdi. Han säger att många i Norra Biskopsgården känner sig desperata. Han säger att de känner hur framtiden rinner ur deras händer. Han säger att bostadsområdet kokar av ständiga rykten kring skottlossning, mord, misshandel, upplopp. Han säger att vissa påstår att gängen tagit över, medan andra säger att gängen är den enda framtiden. Han berättar om föräldrar som ser sina barn glida bort i missbruk och kriminalitet.
Men han berättar också om de som vill något annat. Alla de som vill ha ett bättre Biskopsgården. De som säger: Vi måste rädda våra barn till varje pris. De som säger: Jag vill inte ligga vaken om nätterna länger. Jag vill inte se mina barn hänga på torget. Jag vill inte höra polisbilarna. Skotten. Skriken. Tänk om det är mitt barn som dör nästa gång.

– Vi vet bara detta, säger Abdi. Vi måste rädda våra barn. Vi måste ge dem en framtid.
Det är den ena sidan. Maktlösheten, desperationen, rädslan inför en samhällsutveckling som just nu ser ut att döma hela stadsdelen och mängder med barn till ett liv utan en trygghet, utan framtid.
Den andra är den enorma skillnaden i makt och inflytande mellan föreningen och stadsdelsnämnden. Å ena sidan en sammanslutning mellan människor som enligt all statistik tillhör den grupp i det svenska samhället som är mest utsatt för diskriminering. Å andra sidan en kommunalförvaltning med tjänstemän med ett stort inflytande över föreningens framtid. Ja, över hela stadsdelens framtid.
Jag tänker på det Abdi sa någon av de första gångerna vi träffades:
– Vi vill klara oss själva. Vi vill bestämma själva. Men vi kan inte göra något utan stadsdelsförvaltningen eller bostadsbolaget eller någon annan kommunal inrättning. Och så fort de är med ska de ha synpunkter på allt vi gör. De tror inte att vi är mogna.

Han suckade, och fortsatte:
– Jag har varit engagerad i föreningslivet sedan nittiotalet, jag jobbar på hyresgästföreningen och jag har gått på högskolan. Varför tror de inte att jag är kapabel?
Abdi känner sig maktlös, arg, besviken. Han är rädd och ledsen – kränkt.
Han beter sig inte som tjänstemännen förväntar sig att en ordförande i en förening ska bete sig. Han är kanske irrationell.
Längst ned i min hög med mailkonversationer, intervjuer och artiklar ligger en utskrift från ett samtal med Aliyare Gaani, som startade föreningen tillsammans med Abdi. Jag har läst den tidigare, men inte på det sättet som jag läser den nu, i ljuset av allt det jag skrivit här ovan. Jag anar en annan ton. En djup sorg?
– Vi startade Neutral ungdomsförening 1997. Vi ville hjälpa ungdomar i Biskopsgården. Vi ville ge dem något bra att göra. Vi tänkte att fotboll är något positivt. Vi hade inte så mycket kontakt med stadsdelsförvaltningen i början. Vi var ju en idrottsförening. Det fanns ingen anledning. Sen kom den så kallade storstadssatningen. Vi fick pengar och en lokal. Myndigheterna ville dra in oss i sitt arbete mot segregation.
– Men, fortsätter Aliyare Gaani, det har alltid funnits spänningar. De låtsades att de skulle hjälpa oss, men egentligen ville de bara bestämma över oss. Stadsdelsförvaltningen var som en förmyndare.
– Vi kände oss inte välkomna. Inte som de vi är. Vi sökte lokal. De låtsades att de skulle hjälpa oss. Men de valde alltid andra föreningar före oss. Det var alltid andra som fick alla lediga lokaler. Det fanns alltid någon orsak. De sa: ”Den är för dyr för er.” Eller: ”Den passar inte er.” Som om det var tjänstemännen och inte föreningen som bestämde vad som passar oss bäst.

Han suckar.
– Till slut ville vi ha allt på papper. Vi ville inte bara ha en massa löften och tomma ord. Utan papper. Så att de inte kunde ändra sig.
Och han fortsätter:
– Vi passar inte in i deras mall. Vi protesterar. Vi underordnar oss inte. Vi är kritiska. Är det därför vi inte blir ”insläppta”? Vi grubblar hela tiden: Vad är problemet? Vi vill komma in i samhället… Vi sträcker ut vår hand… Men det blir bara nej. Vi förstår inte. Tål de inte kritik? Vill de bestämma allt?
Efter alla år har han landat i en hållning. Den gör honom ont.
– Man ska vara tacksam. Man får inte använda hårda ord. Man ska bara vara mjuk och följsam. Aldrig säga emot… I början stod vi med mössan i hand. Men det blev ändå nej. Mönstret upprepade sig hela tiden. Nu har vi tröttnat på det.

Mattias Hagberg, Mars 2015

Läs hela Mattias Hagbergs rapport: Hagbergs_Vivillgoraskillnad (36 sidor, 219 K)